Vi var mycket tveksamma om vi skulle segla till El Hierro. För att komma därifrån var det viktigt att få rätt vindar. Vädret visade att det skulle det komma dåligt väder och det såg ut som det skulle hålla i sig 1 vecka. Men eftersom vädret skulle drabba alla öarna så skulle det inte spela någon roll var vi befann oss. Om vi inte åkte ner nu skulle det säkert inte bli att vi kom ner till ön. Så vi bestämde oss för att kasta loss, men vi ville inte segla hela vägen till El Hierro utan stannade en natt i viken Playa de Chinguarime på södra Las Gomera. Vi fick stötta med motor första timmarna men sen fick vi bra vind i seglen. Viken vid Playa De Chinguarime var jättefin och natten blev lugn.
Seglar mot El Hierro
På morgonen snabb frukost och upp med ankaret och segel. Det var inte mycket vind men när vi seglat hälften vänder vinden och vi får bra vindar resten av vägen. Målet är Puerto de la Estaca som visar sig vara en fin och lugn hamn. Det är inte många båtar och vi möts av hamnpolisen som hjälper oss att lägga till. Vi sköljer av Emma och lagar mat. Sedan bokar vi en bil av Cicar som har på alla Kanarieöar som vi kan hämta i hamnen dagen därpå. Super smidigt.
Vi kör 22 mil
Vår första dag kör vi 22 mil. Vi besöker El Tamaduste. Här fins en härlig havspool. Men annars låg byn öde säkert pga. av corona. Vi åker vidare till Mirador De Isora den är stängd men staketet har rasat så vi går in i alla fall. Jättetrevlig utsiktsplats. Vidare far vi till Charco Manso och Pozo de las Calcasas. Det är havspoler men vi tycker bäst om men första Charco Manso. Vidare far vi till Mirador de la Pena som har en fantastisk utsikt över La Frontera. Här fanns även restaurang och fik.
Sen åker vi längst kusten på galet slingriga vägar. Vi trodde i vår enfald att det var slut på detta men nu var det värre än någonsin. Smalt inga räcken och vi kände obehag båda två. Landskapet började ändra karaktär och när vi kommer fram till Faro de Orchilla som är Euoropas sista fyr mot atlanten är det bara vulkansten.
El Sabinar
När vi ändå var på den sidan av ön åkte vi till det berömda trädet El Sabinar. Är vilda enbärsträd som blåst in i otroliga former av passadvindarna. De ser ut som om träknutarna var förankrade i marken. Området runt är ogästvänligt och träden står som om de försvarar sig och kämpar för att överleva.
På vägen hem åker vi även förbi Ermita de la Virgen de los Reyes. Vi bestämde oss för att åka ner till La Restinga där det finns en hamn som vi funderade på att åka till. Där möte vi båten Anemis från Danmark som vi mötte första gången på Madiera. Dom hade legat första natten mot den stora kajen och haft ett elände. Fått en ny plats men djupet var 2 m. På vägen hem bestämde vi oss för att inte gå ner dit. Risken var att vi skulle hamna på en dålig plats. Bättre att stanna i hamnen och hyra bil. Så fick det bli.
Vi bilar vidare
Nästa dag blev det besök på vingård. Vi fick även se hur annans växer. Eftersom vi var i La Frontena dalen besökte vi Las Puntas där finns det ett litet hotell ute på piren som man gärna skulle vilja bo 1 natt. Vid Carco Azul fanns nog den häftigaste havspolen. Janne hopade i det kyliga vattnet. Sista stopet denna dag var upp till Arbol Santo Det mest kända trädet i världen är också känd som det heliga trädet eller det heliga trädet. Beläget i Tigulahe, den nuvarande staden San Andrés, är det förmodligen det träd som har skrivits mest i århundraden. Det är känt för att rädda bimbacherna, de första bosättarna i El Hierro, från att dö av törst eller förse de kastilianska erövrarna med vatten som härrör från dess löv. På grund av en orkan på 1600-talet föll den ursprungliga Garoé i bitar och ett lindträd planterades i stället.
Ecomuseo de Guinea
Ecomuseo de GuineaVi hade försökt att besöka Ecomuseo de Guinea som är en av de första bebodda bosättningarna på ön, men när vi var där första gången fanns det ingen engelsktalande guide. Så det var något vi hade kvar att göra.
El Hierro Giant Lizard Recovery Center ligger i Guinea Ecomuseum, en plats där El Hierro Giant Lizard återhämtar sig. Det är en av de mest hotade reptilerna i världen och i fara för utrotning.
Efter två timmars guidning åkte vi upp till Lilana. Men som vanligt blev det tok. Skulle ta den korta ”röda” stigen, men efter 1 timme inser vi att vi hamnat på den orange längsta stigen. Så det blev inte 2 km utan 8 km. Men Helenas höft klara sig bra. Vi hade hör att det var bra dykning i La Restinga så vi åkte ner dit igen och boka tid för att dyka dagen därpå.
